Krishnamurti Center, Stockholm

Det vetenskapliga sökandet och det andliga sökandet har varit mänsklighetens två stora strävanden, men på något sätt har en känsla utvecklat sig, att vetenskapen är fientlig till andlighet. Vi bör undersöka om det verkligen är så, eller om det verkar så, för att vi ger begreppen vetenskap och andlighet för smala betydelser. Det vetenskapliga sökandet sker för att finna ordning i den yttre världen, av rymd, tid, energi och materia. Det andliga sökandet sker för att finna ordning i vårt medvetande. Eftersom hela verkligheten är uppbyggd av både materia och medvetande, varför skulle att söka en förståelse av ordning i den externa världen strida mot att söka en förståelse av ordning i vårt medvetandes inre värld?

Om vi ser till deras härkomster finner vi att båda sökandena har uppkommit ur mänsklig nyfikenhet och vetgirighet. Vi mänskliga varelser vill undersöka ifråga om våra miljöer och vad som händer inom oss och omkring oss. Vi önskar observera för att ta reda på. Om vi ställer frågan varför vi är nyfikna och vetgiriga så är det inte alltid för något visst ändamål. Vi är vetgiriga av naturen. Vad det ger är sidoeffekter, inte forskningens syfte. Teknologin är t. ex. en biprodukt av vetenskapen och inte dess anledning. Den vetenskapliga forskningen fanns långt innan någon teknologi utvecklades. Vi forskade i varför himlen är blå, varför solen går upp och ner, varför träden växer, varför det finns så många livets arter och sorter omkring oss, varför förmörkelser sker, och allt sådant, långt innan det blev tal om någon teknologi.

På samma sätt har vi frågor som: Vem är jag? Vad är livets mening? Varför finns det så mycket konflikter och våld i mig? Är det möjligt att komma till någon ordning i mitt medvetande? Vad är döden? Finns det någonting bortom döden? — Alla dessa frågor är på andlighetens område. Ur detta slags frågande har de olika organiserade religionerna utvecklats som biprodukter. Det fanns stora utforskare, som kom på en viss sanning i sitt medvetande, som fann en viss ordning där, vi kan kalla den för kärlek, medkänsla, harmoni, eller vad som helst. Ur det tillståndet försökte de kommunicera sanningen, som de hade sett, och de blev religiösa ledare, som organiserade religioner byggdes upp kring. På så sätt utvecklades institutionaliserade religioner som biprodukter till det andliga sökandet, så som teknologin utvecklades som en biprodukt till det vetenskapliga sökandet.

Varför har det vetenskapliga sökandet avancerat så långt, men när det kommer till att förstå oss själva, att komma till något slags ordning i våra medvetanden, så har mänskligheten som helhet blivit som ett fullständigt misslyckande? Bortsett från kanske några få som Kristus eller Buddha, som kan ha kommit fram till det på egen hand, har resten av mänskligheten inte riktigt kommit fram till någon sådan klarhet, och detta förhållande har skapat en skev utveckling, i och av våra samhällen, som i sin tur skapar krisen i världen idag.

Ett av skälen till att den vetenskapliga forskningen har gjort stora framsteg är, att det finns en oerhörd ordning i naturen. Naturen liksom följer en plan, den fungerar enligt vissa lagar, och vetenskapen har sökt upptäcka dessa lagar. Vetenskapsmannen har ingen idé om varför det skulle finnas lagar, och varför de skulle vara universella, men han finner att det är så. Vi vet inte heller varför naturen följer en särskild form av logik, som människan har utvecklat kunskap om, och som kallas matematik. Hela universum följer en ordning, som vi har varit istånd att bestämma, med hjälp av några fundamentala antaganden, och därtill sedan tillämpat en mängd matematik och logik, och erhållit resultaten. Vi finner att resultaten, som vi så har uppnått, stämmer överens med vad som händer i naturen, vilket betyder att denna logik på något sätt gäller i naturen. Vi kan bara säga att sådan är naturens ordning, som visar sig själv i universum. Vi är elever till naturen som har givit oss ett medvetande som kan iakttaga och tänka. Därigenom kan vi finna förhållanden av orsak och verkan, men vi kan inte besvara varför naturen är på det sättet.

Det andra skälet till att den vetenskapliga forskningen har utvecklats så mycket är att den som observerar på det hela taget är skiljd från det observerade. När mitt medvetande eller mina känslor iakttar någonting, och gör ett experiment på det objektet, är det separerat från mig. Det finns inte alltför mycket växelverkan mellan observatören och det observerade, och därför är det relativt lätt att vara objektiv om vad man ser. Detta förhållande brister endast i kvantvärlden, av elementarpartiklar, som elektronen, i vilket själva akten av iakttagande tycks påverka partikelns tillstånd. Men allmänt upptäcks mänskliga fel i vetenskapen snabbt, därför att slutsatser utsätts för prövning av andra människor. På det sättet försöker vetenskapen eliminera särskilda iakttagares subjektiviteter.

När vi kommer till det religiösa sökandet ser vi på oss själva, och observatören är detsamma som det observerade. Därför är samspel och ömsesidig påverkan mellan den som ser och det som ses något så sammansatt av vartannat, att det blir mycket mera svårt att vara objektiv.

Man kan illustrera detta med ett exempel. Om vi försöker iakta hur det går till när vi går till sömns, då minskar samtidigt vår medvetenhet, ty i sömn är vi ju inte medvetna, så sinnet kan inte se sig självt när det somnar. Därtill kommer, att ordningen inte redan finns närvarande i medvetandet, utan det måste upptäckas, genom att det gör slut på oordningen.

I det vetenskapliga sökandet är vår förståelse till sin natur additiv. Utöver vad vi förstår tillkommer något mera. Vad Newton gjorde under en hel livstid kan vi nu lära oss på två eller tre utbildningsår, och bygga vidare på detta, för att upptäcka mera. Kunskapen om vad människor har gjort tidigare hjälper oss att lära därom snabbt, och till att upptäcka vidare, bortom det.

I det andliga sökandet är kunskap inte till hjälp. Den kan faktiskt till och med vara till hinder, om man blir fäst vid den. Vad Buddha upptäckte och angav kan jag läsa om, och komma till kunskap om buddismen, inklusive allt som har sagts om Buddha. All den kunskapen skulle kunna göra mig till professor i buddistisk filosofi, men att vara det är inte att vara Buddha! Man kan inte bara genom kunskap komma på den ordning, som fanns där i Buddhas medvetande. Buddhas elever måste därför observera allt om igen, och återupptäcka vad Buddha upptäckte, i syfte att finna den ordningen i sitt eget medvetande. Man kan helt enkelt inte lära detta, så som att lära om kunskap. Man behöver någonting bortom kunskap, nämligen en insikt i sanning. Utan den insikten, vilket är en direkt varseblivning av sanning, finns ingen förändring av vårt medvetande.

Också på vetenskapens område är insikter väsentliga, men bara för den första personen, som upptäcker sanning. Om Einstein inte hade haft en djup insikt, i fråga om rymd, tid, materia och energi, skulle hans sinne inte kommit till en helt ny och annan uppfattning, än vad som redan fanns i klassisk fysik. Hans sinne hade all den klassiska fysikens kunskap, men det måste också ha haft en viss mängd av frihet från det kända, för att kunna ha en insikt i en sanning, som då låg helt utanför det kändas område. Alla stora vetenskapliga upptäckter är resultat av sådana insikter. Men sedan vetenskapsmannen har haft insikten, och kommit till en sanning, sätter han in den i en form av ekvationer och verifierar den logiskt. Därefter blir det undervisning om detta, inte genom sanning, utan genom logik. Vetenskapen lärs inte ut till studenter, så som det verkligen gick till när den uppkom, utan på rationella och logiska sätt. Kunskap och logik har sina följder av ordning, och att lära sig om det är tillräckligt, då det fungerar, även om man inte har insikten! Men vid det andliga sökandet, om man inte har en insikt har man bara aska. Det finns alltså åtskilliga inneboende svårigheter med det andliga sökandet. Dessutom tycks det mig, att vi inte har varit intelligenta ifråga om det andliga sökandet. Se vad mänskligheten har gjort. Precis som det har funnits stora vetenskapsmän som Einstein, Newton, Galilei, Darwin osv. så har det också funnits stora andliga lärare. Människor respekterar dessa stora andliga lärare, för att de kom fram till vissa tillstånd av medvetande, såsom av kärlek, medkänsla och ett universellt medvetande, som inte var skiljt från resten av världen.

Men vad gjorde deras efterföljare? Efterföljarna sade: Denna man är vår guru, vår lärare, vår frälsare, vår ledare, så låt oss tillbedja honom. De tog hans ord och propagerade dem. De utvecklade ett system, en organisation, som blev en kyrka. Efterföljarna kom inte till sanningen, de var tillfredsställda med att sprida ordet.

Antag att vetenskapsmännen hade gjort detsamma. Om de hade byggt ett tempel till Newton och sagt ”Vi är newtonianer, Newton är vår ledare, vad än Newton sade är endast sanning och vi skall sprida den”, och en annan grupp av vetenskapsmän gjorde det för Einstein och sade ”Vi är einsteinianer”. Skulle vi då ha kallat dem vetenskapsmän?

Vi skulle ha sagt: Ni måste lära er vetenskap, studera och upptäcka naturens ordning, komma till egen förståelse och kunskap i vetenskap, bara då är ni vetenskapsmän. Men på det andligas område har vi varit mycket lättrogna. Om en man bär ett visst slags dräkt, går och praktiserar vissa ritualer, tänder lampor eller ljus på särskilda sätt osv., då godtar vi honom som en helig man. Vi har tappat blicken för fakta, att också detta är ett sökande, ett utforskande. Såvida inte människan kommer till ordning i sitt eget medvetande är hon inte en religiös människa. Det har ingenting att göra med ritualer, med dräkten vi bär, med orden vi yttrar eller böckerna vi läser. Det har heller inget att göra med någon förmåga eller kunskap som vi har i vårt huvud.

En annan faktor, som högst allvarligt har fått det religiösa sökandet att köra fast, är tro, troende. Vad betyder tro för en människa, som är i ett sökande av sanning? Vi måste betrakta detta på samma sätt, som en vetenskapsman betraktar en teori. Teorin är inte sanningen, modellen är inte verkligheten. Vi måste utöva experiment, för att finna vad sanning är. Men när vi har tro godtar vi bara någonting utan belägg, vilket har litet värde. Att snabbt förkasta en idé har inte heller värde. Godtagandet är lika falskt som förkastandet. Det är bara när vi lyssnar, och beaktar, och varken snabbt accepterar eller förkastar, utan lever med frågan, och undersöker den, genom våra egna iakttagelser, som vi kan få någon sanning därur. Det religiösa sökandet har inte kommit långt, ty vi har tolkat det till att betyda tro, att utöva vissa ritualer, osv. Vi tror att det skall ge oss frid i sinnet, att det skall ge oss någonting gudomligt. Det är en illusion. Tillbedjan må ge oss en viss frid i sinnet för tillfället, men det som gjorde sinnet oroat, upprört och förvirrat igår, kommer att göra det på samma sätt imorgon, ty samma orsaker är fortfarande i verksamhet. Om problemen inte upphävs i sina ursprung finns orsaken fortfarande där, och effekten kommer med nödvändighet att finnas där också.

En tredje sak som institutionaliserade religioner gav var moraliska normer. Vad som är rätt, vad som är fel, vad att göra, vad inte att göra. Vi måste undersöka, huruvida man kan komma till dygd, genom att praktisera med rättskaffens handlingar, som är förplanerade, påtänkta i förväg. När en viss handling upprepas blir den snart en vana, och man kan känna sig dygdig, utan att egentligen ha kommit till någon dygd. Detta är en allvarlig svårighet i det seriösa sökandet.

Om jag är aggressiv, våldsam, hatisk – kan jag då utöva icke-våld? Jag projicerar en idé, om att icke-våld betyder att inte slå en annan, så jag håller mig ifrån att göra så. Jag blir arg, och jag känner för att slå till den andre, men jag slår inte, och säger att jag utövar icke-våld. Men i mitt medvetande finns fortfarande hat, där finns ännu aggression. Jag har bara förhindrat deras utslag i det yttre. Icke-våld finns förvisso bara, när det blir ett slut på våld i medvetandet. Så länge jag invärtes är våldsam, och tänker att jag utövar icke-våld, är det bara kontroll. Och självkontroll är något helt annorlunda, än att göra slut på våld.

Alla dessa religiösa bud leder bara till självkontroll. Självkontroll kan vara nödvändig, men den förändrar inte medvetandet inom oss. Självkontroll kommer aldrig att leda till förståelse och till ett slut på våld i våra medvetanden.

Dygd är ett sinnestillstånd. När oordning upphört finns dygd, inte annars. Våld, fruktan, svartsjuka, avundsjuka, habegär och härsklystnad är alla delar av oordningen i vårt medvetande. Man kan inte genom disciplin lura oordningen, till att bli ordning. Om vi gör det är det fortfarande en del av oordningen. Det är bara kontroll, och den kontrollen är fortfarande en del av oordningen. Behovet att införa ordning i en själv uppstår bara när det finns oordning i medvetandet. Därför är en ordning, som man så att säga har tillskansat sig, och lagt in i sitt personliga mönster, verklig oordning. Undertryckande är våld med sig själv, för våldet finns där fortfarande, när ingenting ändras i själ och hjärta. Den yttre handlingen har naturligtvis också betydelse, och självkontroll kan vara nödvändig. Men det förändrar ingenting invärtes. När vi bara kontrollerar är vi fortfarande i konflikt. Om vi undertrycker, och slåss med oss själva, vad som då är kontrollerat och övervunnet den ena dagen, det måste kontrolleras varje dag, vilket betyder att vårt liv blir ett slagfält. Det är inte ett religiöst liv, att hela tiden vara i strid med sig själv. All oordning har en orsak, och så länge orsaken existerar kommer oordningen att existera.

Det andliga sökandet är alltså en forskning i orsakerna till våra sinnens oordning. Såsom en vetenskapsman gör sina linser och instrument rena, för att säkerställa att de inte förvränger hans observation av fakta, måste den religiösa människan eliminera oordningen i sitt sinne, eftersom sinnet är instrumentet som han observerar med. Oordning förorsakas av illusioner och illusioner upphör endast med direkta iakttaganden av sanning. Det andliga sökandet är därför ett sökande av självkännedom, och dygd är en biprodukt av detta sökande.

En sådan ansats till andlighet är oberoende av varje namn, beteckning och benämning, och den är därför universell, så som vetenskapen. Liksom det inte finns något sådant som indisk vetenskap eller amerikansk vetenskap, så finns det bara ett religiöst sinne, sinnet som kommit till kärlek, medkänsla, frid och harmoni. Det är inte ett hinduiskt sinne eller ett kristet sinne eller ett buddistiskt sinne. De uppdelningarna uppstår för att vi har satt likhetstecken mellan tro och religion.

Det sant religiösa sinnet finns i en strävan efter sanning, som det antar och placerar såsom det okända. Vetenskapen betraktar också sanningen såsom det okända, och förfinar ideligen sina modeller i försök att komma den allt närmare.

Det är våra illusioner som skiljer oss i separata religiösa gemenskaper. De olika institutionaliserade religionerna är religiösa biprodukter av människans andliga sökande, och de måste skiljas från sökandet i sig självt. På liknande sätt måste vi skilja mellan vetenskap och dess biprodukter, såsom teknologi. Vetenskap är strävan mot sanning, medan teknologi är en biprodukt, som kommer från människans önskan om kraft och bekvämlighet. Ohämmad användning av kraft har skapat alla ekologiska problem, som världen står inför idag. De är ett resultat av människans lystnad och själviskhet, inte av vetenskaplig strävan i sig själv. Mänskligheten måste fortsätta med de vetenskapliga sökandena, utan att bli alltför insnärjd i deras biprodukter.

I själva verket är det andliga och det vetenskapliga sökandet två komplementära strävanden, in i verkligheten. En känsla av antagonism mellan dem är ett trångt seendes verk. Vetenskap sysslar med vad som är mätbart, religion är strävan mot att upptäcka och förstå det omätliga. En vetenskapsman är inte intelligent, om han förnekar existensen av det omätliga. Det finns ingenting som är anti-vetenskap. Men det finns mycket som ligger bortom vetenskap. De två sökandena måste gå hand i hand. Vi måste inte bara ha förståelse av lagarna som styr företeelser som sker i den externa världen omkring oss, men vi behöver också upptäcka ordning och harmoni i våra medvetanden. Mänsklig förståelse är ofullständig, så länge den inte täcker verklighetens båda aspekter: materia såväl som medvetande.

Uppdelning mellan vetenskapligt och andligt sökande är faktiskt det mänskliga sinnets skapelse. Verkligheten är en odelad helhet som inbegriper både materia och medvetande. Då våra tankar är begränsade av våra erfarenheter skiljer de den yttre världen från vårt medvetandes inre värld, till stor del på samma sätt som våra sinnen skiljer tid från rymd, när de bara är två aspekter av en enda oavbruten följd, en sammanhängande enhet.

Både vetenskapsmannen och den religiösa människan måste bli skarpt medvetna om det mänskliga sinnets begränsningar, och överskrida dem, om de strävar efter att ha en holistisk uppfattning om verkligheten. Och utbildningen måste inrikta sig på att skapa ett forskande sinnelag, som är både vetenskapligt och religiöst på samma gång, om vi skall kunna avvärja krisen, som den moderna civilisationen står inför. Att i det sekulära livets namn förkasta all andlig forskning tillsammans med alla religiösa troenden är som att kasta ut barnet med badvattnet.